Har Mimmi här inatt också, jag lyckades nästan somna helt men sen vaknade jag till av nåt. Mimmi ligger brevid mig i sängen och sover, tänk om jag kunde göra det samma. Mitt hjärta slår i 120 och jag känner mig rädd & ledsen. Jag vill inte riktigt erkänna att hon är borta, att jag aldrig mer får höra hennes skratt, att jag aldrig mer får hålla om henne & bara vara. Jag kan inte beskriva med ord hur jag känner mig, allt är en enda röra nu.

Känns förjävligt att jag måste ner på stan idag, fixa med soc och ams. Vet inte hur jag ska klara av att inte gråta & inte heller hur jag ska klara av allt folk på stan. Jag vet ingenting.