Jag måste lätta mitt samvete lite, har riktigt mycket ångest över det här med Farmor.
Ska försöka göra en lång historia kort :
När Farfar levde så åkte vi med jämna mellanrum till Surahammar för att hälsa på,
det var där dom bodde då. Men för ett par år sedan, gick han bort i cancer ... :(
Det resulterade i att min Farmor blev ensam kvar i villan , och flyttade därför
till en lägenhet i Eskilstuna kort därefter. Så att hon skulle bo närmare "oss".
Har för mig att hon har en son här i stan , som iofs är en riktig jubbelidiot.
Och sen är det pappa, mina syskon och pappas bror.
(Detta är inte min biologiska Farmor, men hon är den som alltid funnits där)
Jag hälsade väll på henne 2 ggr, sen glömde man liksom av det...
Så hon kände sig så ensam att hon flyttade upp till Falun (Där hon har en annan son).
Och efter det, (och det är är bra tag sen) har jag inte ens pratat med henne.

Kan inte ens beskriva i ord hur dåligt samvete jag har, hon är ju hur go som helst.
Saknar henne jätte mycket. Har tänkt att ringa henne många ggr, men jag vet
liksom inte vad jag ska prata om ? Jag har ingen duglig ursäkt för att jag inte ringt.
Hon har visserligen inte ringt hon heller, men endå...

Nåja , jag har i alla fall bestämt mig för att ta upp kontakten med henne.
Och inom en snar framtid åka för att hälsa på henne <3
Försökte nyss ringa , men fick inget svar.
Men jag försöker senare idag eller imorgon.

För jag vet att om jag inte skulle höra av mig , och om hon skulle gå bort...
(För hon är rätt gammal) Då skulle jag ångra mig resten av livet...