Jag pratar inte med dig som förr, knappt alls faktiskt. Idag tog jag bort dig på facebook & det fick mig att börja störtgråta. Vet inte vad det är som gör att jag har så svårt att släppa dig, känner jag mig skyldig att finnas där? Eftersom du inte har så många? Eller finns det känslor kvar för dig innerst inne? I dont know. Men att du
fortfarande kan få mig att gråta, även fast vi inte pratar & att jag fortfarande bryr mig om dig på alla sätt även
fast jag inte borde det är det värsta. Men jag har iallafall kommit så långt att jag inte hör av mig till dig, även fast jag undrar hur du mår. Även fast jag inte sett dig online på msn, fb, helgon, k6 - Ingenstans. Kommer jag alltid
gå runt och undra? Kommer jag någonsin komma över detta?

---

Är tokuttråkad nu, vet inte alls vad jag ska göra. Det är fredag liksom, vem vill sitta själv hemma en fredag? Ingen antagligen, men jag vet inget kul som händer så vad ska man göra. Mamma berättade för mig häromdagen att
min äldsta kusin, Richard också ska vara på Öland. Samtidigt som oss. Jag kan inte beskriva i ord hur mycket
jag avskyr och hatar den vidriga människan. Jag har mina anledningar, och dom anledningarna gör mig
tårögd. Men det är inget jag kan nämna så här öppet, på en blogg. Skulle gärna berätta allt för hans äckliga
familj, skulle gärna bara hoppa på honom och bara fortsätta slå... Och som ni kanske anar så skulle jag inte
fälla en ynka tår på han eller hans pappas grav heller för den delen. Det enda fina som fanns i min släkt
[Farfar v] är borta, nu är det bara skit kvar. Jag hatar er.