Idag var vi på begravningen och precis allt var så fint. Massa stora vita ljus och olika blomsterarrangemang i olika färger runt om den vita kistan. Fin musik sjöngs av en jätteduktig tjej, ja allt var nog så bra som det kan vara på en begravning. Men det var riktigt tungt, man ville nästan inte ens gå in i kyrkan. Men vi klarade det, tillsammans. Kan inte riktigt förklara vad jag känner efteråt nu när den är över. Vad ska man känna? Jag känner mig bara konstig och som Mimmi sa; tom. Precis som förut så får man försöka tänka på att hon slipper lida, att hon ängtligen får må bra. Och alla fina minnen som kommer leva kvar.

Vila i frid, min vackra vän - Vi möts igen.