Det känns skönt att Mimmi och Anna kom hit igår kväll, vi hyrde två komedier & även om jag inte var ett dugg fokuserad på filmerna så fick man lite annat att tänka på. Vi har skrattat hur mycket som helst, kanske låter konstigt för er? Men det finns så mycket fina minnen från alla våra stunder med Pernilla & dom kommer jag aldrig glömma. Du & jag. Det känns verkligen som om jag förlorat en del av mitt hjärta, bara det att jag aldrig kommer få hålla om henne igen känns overkligt. Men ingen människa förtjänar att må så dåligt som du gjorde så jag försöker förstå till en viss del. Men det är svårt att smälta. Alla dessa minnen <3

Och det kunde inte ha varit dåligare timing på att jag skaffade ett förhållande, jag tycker om honom & jag vill inget hellre än att ligga i hans famn nu. Får dock snällt vänta i typ två veckor, fy fan för att vara fattig. Men det går liksom inte att känna någon direkt glädje nu, inte med dessa omständigheter. Jag vet varken ut eller in. Jag har knappt sovit på 3 dagar, jag har huvudvärk, näsblodet sprutar med jämna mellanrum, jag har spytt och jag har ångest. Allt känns som en dröm, kan någon bara väcka mig?

Jag somnade nästan för en stund sen, men Anna och Mimmi gjorde sig påminnda om att dom är här & jag gav upp igen. Känner mig som en grönsak & jag är faktiskt rädd för att sova. Hur som helst så är jag otroligt glad över att jag inte är ensam. Tack för att ni är här. Hädanefter känns det som att man bör uppskatta och ta till varo på all tid man får med sina nära & kära för man kan förlora någon när man minst anar det.

Allt jag skriver är i en enda röra, men jag behövde bara få ur mig lite.