Vi var ute i Ärla igår igen & skulle tända ett ljus och även fast vi fått veta ungefär vart det hände så lyckades vi inte hitta platsen. Vi gick omkring i skogen närmare två timmar, & såhär på efterhand så är Mimmi är glad att vi inte hittade dit nu när vi fick höra mer.. Natalie kände väll lite att Pernilla kanske inte ville att vi skulle se, se var hon försvann. Men jag känner att jag behöver det, jag kan inte förklara varför men det är nåt jag måste göra. Om jag så ska få åka själv dit. Jag vill se platsen som hon valde att lämna oss på.

För första natten den här veckan så lyckades jag sova skapligt många timmar inatt, iallafall mer än 1-4 som jag max sovit dom andra nätterna. Idag ska jag åtminstonde få sömntabletter så jag kan få sova ut, om det nu är möjligt. Jag drömde inte om dig inatt heller, jag ska erkänna att jag var rädd att jag skulle göra det nu när man verkligen vet hur allt gick till men det gjorde jag inte. Men jag hinner mer än & vakna förens tårarna kommer igen.

Men din mamma beskrev så fint hur hon hade sett dig, att du bara stog där med ett leende på läpparna. På så sätt så önskar jag också lite att jag fick se dig en gång till..

Undrar hur jag ska klara den här dagen, om jag ska sitta här själv eller om jag ska åka hem till någon. Man kanske inte ska vara ensam när man mår såhär, but lets face it - Någon gång måste jag vara ensam. Kanske inte just idag..