Jag gillar inte att vakna utav ångest för att jag är helt ensam, det är inte okej. Jag om någon borde ha vant mig vid att vara ensam - för det har jag typ varit hela mitt liv. Det går, men vissa dagar vill jag bara krypa ihop till fosterställning & gråta. Det låter säkert sjukt och löjligt, but thats ok. Det går över, men det är alltid jobbigare när man har varit med någon i flera dagar & speciellt om man sovit ihop. Jag är sällskapssjuk helt enkelt.

Jag har ställt snooze på 06.00 så det är nog bäst att jag försöker somna om, annars kommer jag vara en zombie imorgon. Wish me luck.