Vet inte vad det är med mig; Känner mig hatisk och anti mot nästan alla - Med undantag för Kent. Jag vill vara med honom mest hela tiden, min finis. Skulle utan tvekan kunna tänka mig att flytta ihop med karlsloken.. Det som hindrar mig nu är väl att jag precis fått in en fot inom vården igen här i stan. Men å andra sidan verkar det helt dött på jobbfronten just nu, inte jobbat sen förra torsdagen. Måste tjata mer på bemanningen om att jag ska gå intro på fler ställen. Annars vet jag inte hur jag ska klara mig. Vill inte behöva gå till soc igen.

Och jag har bannemej inte festat sen min födelsedag, med andra ord över en månad. Har inte druckit många gånger alls under sommaren nu när jag tänker efter. Sikken torrboll jag har blivit då. Men på fredag, då jävlar - Min systers man lirar med sitt band på en krog i Katrineholm och då ska jag allt följa med. Lär slinka ner en och en annan öl. *flin* Kanske är precis det jag behöver, att komma iväg och ha lite roligt. Vi får hoppas på att det gör susen, för lets face it; Jag har egentligen inget alls att klaga över just nu. Livet känns helt okej. 

Igår var jag på Ikea med mamsen och syster yster, köpte doftljus & sånt. Det gamla vanliga med andra ord, jag är inte direkt ett stort fan av Ikea som alla andra tjejer verkar vara. Ser inte det roliga? Det är ju i stort sett samma saker där hela tiden. Nåja, smaken är som baken - Delad. Och idag tog jag och Anna en sväng på Tuna Park, köpte mig ett par strumpbyxor. Var väl tur att jag inte hittade mer än så med tanke på hur mycket jag shoppat denna vecka. Slösamaja is in town! När vi var klara så hann hon inte skjutsa hem mig innan hon skulle ut till Ärla för att hämta sin mamma. Då dom skulle ut med hundarna och dona med lite annat innan dom åkte så passade jag på att hälsa på hos familjen Wassberg en stund. Har inte träffat Iris på flera månader och jag har helt ärligt varit jättenervös över att åka dit igen. Hela familjen är hur goa som helst så jag förstår inte riktigt varför, men det kanske är för alla minnen som spökar lite extra när man varit där. Det känns tryggt och bra att sitta ner och prata med Iris även om det så bara gäller en liten stund. Att prata med någon kompis är inte alls samma sak, hon ser allt från ett annat perspektiv. Ska inte låta det dröja så länge igen, innan jag hälsar på. Det är nog bra för båda parterna att få prata av sig, även om allt inte handlar om Pernilla. [v] Det är så svårt att förstå, att det om 11 dagar redan gått ett år sen du lämnade oss. Ett år av sorg och saknad. Älskade du!